Två fullspäckade handbollsveckor slutade för svensk del med en fjärdeplats. En fjärdeplats som kan ses i många olika ljus. Framförallt ska spotlighten sättas på det faktum att Sverige återigen är att räkna med i den internationella topphandbollen. Sveriges insats var nämligen inte av Österrikisk karaktär. Laget har någon större på gång än att bara vara en vilt sprattlande hemmanation. Publiken gjorde vad den förmådde, såväl i Scandinavium som i Malmö Arena. Dock på olika nivåer. Ändå fick inte de gulklädda ett positivt domarutfall i en enda match. Inget lag ska ha fördel av domarna, men i ett hemmamästerskap är det mer regel än undantag att så är fallet. Insatsen av laget och individerna, mot skador och utan fullt medflyt är beundransvärd.

Om man väljer att se Sveriges insats i ett mer dunkelt ljus så visar resultaten att hemmanationen bara vann sex av tio matcher, och avslutade med tre förluster. Femteplacerade Kroatien var det bästa laget Sverige slog, och kanske visar det att fjärdeplatsen var fullt rättvis.

Jag hade med glädje sett en ännu större svensk framgång och utan skador på den, sett till världsspelare, tunna truppen hade Sverige kanske fått en medalj runt halsen. I det fallet troligen ett brons. Danmark och Frankrike hade slutligen en helt annan nivå än övriga lag.  

Med damlagets silver och ett arrangörsmässigt lyckat hemma-VM för herrarna finns alla möjligheter att stärka handbollens position i såväl media som hos Svensson. Frågan är bara om det kalkylerats med framgångar, och om det på förbundet ens finns en färdig strategi för fortsättningen?

Elitserien ska vara prio ett. Arrangörsorterna som även finns representerade i Elitserien bör vimla av potentiella åskådare, som tack vare VM upptäckt handbollen. Att få dessa personer till arenorna blir framförallt klubbarnas ansvar. Lugi sitter med Kim Ekdahl du Rietz i guldsits. Svensk handbolls nye gunstling kommer dra publik till Färs och Frosta, och till alla andra arenor som Lugi besöker. Om Kim kan ta med sig inställningen från VM hem till vardagslunken så blir han sevärd. Fortsätter han på vanlig elitseriemässig halvfart blir hans nationella genombrott kort.

Tyvärr har inga andra lag samma fina utgångsläge som Lugi. VM var chansen att sälja handbollen i Sverige, men det tänkte varken SHF, Staffan eller Ola på innan turneringen. En enda Elitseriespelare i den skadefria truppen ger inte handbollen den nödvändiga skjutsen.

Lösningen hade varit Marcus Enström (eller Zacke nu när Ekberg ändå fick 90 % av speltiden) istället för Janne Lennartsson och Robin Andersson istället för Fredrik Larsson. Nämnda inhemska spelare hade inte inneburit en sämre prestation i mästerskapet. Snarare tvärtom.

Det är också på basis av antalet inhemska spelare som jag rankar damlandslagets prestation högre än herrarnas. Damerna tog silver i EM. En turnering som är ett VM utan blåbärsnationer. Där varje match gäller något och där lagen på väg mot medaljerna slipper stöta på blåbärsnationer som Argentina.

Enligt medieuppgifter får SHF tvåsiffrigt antal miljoner som ett resultat av ett lyckat arrangörskap. Skriverier gör också gällande att SOK vill anställa Staffan på heltid. Jag skulle vilja påstå att heltid är enda möjligheten för Staffan att vara kvar. Dubbeljobbet håller inte i längden. Framförallt inte för landslaget. Staffan måste hinna se spelare, hålla kontakt med spelare, och ges tid för mediaträning.

Utan den sympatiske Ola Lindgren hade förbundskaptensintervjuerna blivit praktfiasko genom hela turneringen. Staffans inställning till medierna har även smittat av sig, medvetet eller omedvetet, på Sveriges trupp. Under de svenska time outerna i Scandinavium motades TV4s fotograf undan, och spelarna ställde sig med flit framför kameran för att omöjliggöra bra bilder.

Ett sådant beteende säljer inte vår sport. Fortsatta framgångar på planen gör det. Fokus på rätt saker - Staffan och SHF. Heja Sverige!