I del 2 en regel som med ett litet direktiv hade kunnat bli mycket enkel, istället för att vara det domslut som säkrast retar upp en hemmapublik.

Situation: Två spelare, en från vardera laget, står vid målgården och väntar på en boll som kommer i retur från målvakten eller målramen. Ena spelaren står bakom den andre och försöker luta sig framför sin motståndare för att få tag på returen. Spelaren närmast linjen kan inte hålla balansen och faller in i målgården.

Domslut: Frikast till den bakre spelaren.

Känns situationen igen? Ganska vanligt och en situation där domaren verkligen ställer till det för sig själv. Ingen protesterar i det läget mot ett frikast för spelaren närmast bollen. Han har ju i de allra flesta fall blivit intryckt i målgården.

Elitseriens domare måste bli konsekventa i att blåsa frikast för spelaren som är först på plats. Många kanske tycker att då är det ingen idé att försöka ta en retur om man inte är först, men det är det visst. Sida vid sida på en retur kan en rejäl kamp tillåtas. Ingen gruffar mer än den andre i det läget, och den som vinner bollen gör det oxå välförtjänt.

I en av semifinalerna stod två spelare och gruffade om en retur, med resultatet att ingen av dem fick tag  i bollen. Istället gick bollen förbi de två och ut till en spelare som stod en meter därifrån. Resultatet blev att ingen avblåsning behövdes, eftersom ingen gjorde mer fel än den andre, och spelet kunde flyta på utan avbrott.

Att vissa situationer kommer att bedömas annorlunda kommer vi inte ifrån, men om alla är införstådda med domarnas resonemang vid returer så får vi en enklare handboll.